levamed.blogg.se

Första året som mamma. Så mycket jobbigare. Så mycket underbarare. Det är som att hela tiden vara hög på ett kärleksrus. Varje leende han ger mig injicerar ut ett nytt rus i hela kroppen. När han är ledsen gör det ont i hela mig. Hans gråt stressar mig i likhet med tortyr.

Mina modersinstinkter har inget med förnuft att göra, det är bara ren och skär biologi. Jag är en lejonhona när det kommer till att beskydda mitt barn. Den som kommer i vägen och utgör ett hot finns det inga begränsningar för vad jag skulle kunna göra med. Personen som går framför oss på gatan och röker vill jag skälla ut. Taxichauffören som tutar bredvid barnvagnen ryter jag åt. Barn på nyheterna i Augusts ålder börjar jag att gråta av, tänk om det skulle vara Augusts öde. Eftersom Olle dog stärktes alla mina instinkter att beskydda August. Andreas har reagerat på samma sätt, men det har tagit sig andra uttryck. Jag beskyddar August på hans känslomässiga plan i huvudsak – han ska aldrig få känna sig otrygg, rädd, ensam eller lämnad. Dygnet runt hade jag honom hud mot hud första månaderna och att låta någon annan hålla honom gav mig jättemycket ångest. Andreas tror att August ska dö av allt möjligt, framför allt andras förkylningar, att göra sig illa på något sätt, men också av att vara för varm eller för kall, törstig eller hungrig.

De första fyra till fem månaderna var sömnbristen väldigt tuff för oss båda. Vi blev helt knäppa av den, sura, irriterade, arga, överkänsliga, på gränsen till galna. Herre gud vad vi bråkade. Sömnbristen golvade mig totalt och sänkte ner mig så långt ner på botten att jag ibland inte såg något ljus i tillvaron över huvud taget. Fick jag sen några timmars sömn kunde jag efteråt inte förstå vad som varit så hemskt innan.

Föräldraledigheten har lärt mig saker om mig själv, en sakt är att jag måste träffa andra männisor nästan varje dag annars blir jag rätt nere. Jag är så glad och tacksam för den här pausen i livet. Från livet. Ibland drömmer jag om hur det skulle vara om pausen inte var från livet, utan att det var livet. Ibland längtar jag tillbaka till jobb, möten, tempo, att prestera, leverera och känna att jag är duktig och bra på det jag gör. Det är inte så ofta den känslan infinner sig när jag byter blöjor, klär av och klär på, trugar med mat eller städar och plockar hemma. Hemmasysslorna är tyvärr betydligt mer omfattande än vad jag hade föreställt mig och upptar lite mer tid än vad jag egentligen skulle önska. Att få tillbringa varje dag, hela tiden, med August överväger ändå med råge allt det jobbiga och vad det gäller självförtroendet är det en lyckoboost för egot att vara den person som August föredrar, vill vara hos och behöver mest just nu.

I bloggen har jag haft som ambition att med bilder och text dokumentera vardagen med August. Syftet har varit att vänner och familj ska kunna följa Augusts utveckling, att Andreas ska kunna hänga med fast han inte är med om dagarna eller borta länge med jobbet. Jag kommer nu att trycka hela bloggen till en bok och min tanke är förstås att bilder och texter ska bli ett minne av det här första året och att August en dag ska få ta del av bloggen och kanske tycka om att se hur hans första år i livet såg ut. Bloggen har varit ett nöje för mig att skriva, men efter det här första året kommer jag bara att skriva eller lägga upp bilder då och då, när något särskilt har hänt.